Mästare: Aki Kaurismäki
Korova Milk Bar i A Clockwork Orange och The Prancing Pony i Sagan om ringen är klassiska vattenhål som bara finns i filmens värld, men det finns några verkliga barer som en cineast måste besöka i sitt liv. När jag kom till Tokyo åkte jag till exempel direkt till Shinjuku-distriktet och La Jetée, en minimal bar med åtta platser (den är ganska svår att hitta!) som den tidigare ägaren Chris Marker döpte efter sin sciencefictionfilm som på svenska heter Terrassen. När jag besökte Casablanca gick jag såklart till Rick’s Café, även om varken Ingrid Bergman eller Humphrey Bogart egentligen satte nån fot i Marocko under inspelningen av Casablanca och restaurangen bara är en kopia av Hollywoodfantasin.
På samma sätt var det första jag gjorde när jag kom till Helsingfors att beställa en öl på Bar Moskva. Bar Moskva var Mika och Aki Kaurismäkis egen bar, en del av deras lilla nöjes- och kulturkomplex som även innefattade biljardrestaurangen Dubrovnik, biografen Andorra och Corona, ytterligare en bar. Alltihop stängdes härom året – byggnaden ska bli hotell – men den sovjetinspirerade interiören finns förevigad i Aki Kaurismäkis Mannen utan minne, i scenen där den bankrutta entreprenören beslutar sig för att ta sitt liv.
Aki Kaurismäki är inte bara barägare, han är kanske barernas främsta filmskapare. Vi pratar då inte om livliga festställen med trängsel, högljudda diskussioner och pumpande musik, utan ödsliga barer där huvudpersonen oftast sitter ensam, mest för att under tystnad låta tiden gå medan ölen tar slut. Hans allra mest klassiska barscen finns kanske i Flickan från tändsticksfabriken, där Kati Outinens fabriksasarbetare blir uppvaktad av en främling och svarar med att hälla råttgift i hans glas. Tystnaden, alienationen och den absurda humorn i råttgiftsscenen är genomgående drag i den filmskatt som gjort Aki Kaurismäki till den finska filmhistoriens mest framstående filmskapare.
Han har utvecklat en unik och väldigt personlig stil som etablerat Kaurismäki som en av de senaste 30 årens främsta filmskapare, och har fulländats i mästerverk som Moln på drift, Mannen utan minne och Mannen från Le Havre. Det är ett slags lakonisk humanism, där ensamma människor brottas med både konkreta och existentiella problem i stiliserade miljöer. Och nästan alltid är en av dessa miljöer en bar.
Baren är själva centralpunkten i Kaurismäkis filmiska universum, så det är helt naturligt att filmkritikern Lana Wilson inleder sin essä om Aki Kaurismäkis filmer med att påminna om ett gammalt skämt: Två finska män står i en bar. Efter timmar av tystnad höjer den ena sitt glas mot den andra och säger ”skål”. Den andra mannen svarar: ”Jag kom inte hit för att konversera”.
