Remaking Bergman

Årets tema på Bergmanveckan är ”Remaking Bergman”. Det är ett ämne som bland annat aktualiseras av festivalgästen Hagai Levis kommande nyinspelning av Scener ur ett äktenskap, där Oscar Isaac och Jessica Chastain ska gräla istället för Erland Josephson och Liv Ullmann. HBO-serien är den första traditionella filmiska remaken av något av Bergmans verk, men under åren har Bergmans arv återaktualiserats på en rad andra sätt. Inte minst på scenen, där Bergman gått om Strindberg som Sveriges mest spelade dramatiker på världens teatrar. 

Eftersom Ingmar Bergman var hedersordförande för Göteborg Film Festival fram till sin död, har Bergmans arv har givetvis också märkts på festivalen. Häromåret premiärvisades till exempel Bergmanrefererande kortfilmer av bland andra Pernilla August, och Thomas Alfredson under titeln Bergman Revisited. Tillsammans med Göteborg Film Festival instiftade Bergman också filmpriset The Ingmar Bergman International Debut Award, ett pris som ska gå till ”en debutant som i sin film behandlar en i vid bemärkelse existentiell tematik och som har ett dynamiskt eller experimentellt förhållande till de filmiska uttrycksmedlen”. I vintras tilldelades priset den kinesiska regissören Li Dongmei för hennes film Mama, en film som också kommer visas under Bergmanveckan. 

Men Ingmar Bergmans arv sträcker sig mycket längre än remakes och filmkulturella satsningar i hans namn. För att sätta lite strålkastarljus på hur den Uppsalabördige prästsonen har influerat andra filmskapare vill vi här lyfta fram några av de otaliga filmer som på olika sätt inspirerats av och refererat till Bergman.

De 400 slagen (François Truffaut, 1959)
Det dröjde såklart inte till Ingmar Bergmans död för att hans filmskapande skulle väcka intresse hos kollegorna. Redan de unga regissörerna bakom franska nya vågen på 60-talet var djupt inspirerade av Bergmans fria 50-talsfilmer. De skrev om honom i filmtidskriften Cahiers du cinéma och refererade till honom i sina filmer – allra tydligast i François Truffauts De 400 slagen, där regissörens alter ego stjäl en reklambild för Sommaren med Monika från en biograf i Paris. 

Leva sitt liv (Jean-Luc Godard, 1962)
Precis som Truffaut var hans bästa nya vågen-kompis Jean-Luc Godard (det här var innan de började bråka om politik) en stor Bergman-beundrare. ”Ingmar Bergman gjorde redan vad vi fortfarande anklagar franska regissörer för att inte göra” skrev en ung och radikal Godard i en Cahiers du cinéma-text om Sommaren med Monika. I texten hyllar han särskilt den sista bilden i Sommaren med Monika, när Harriet Andersson bryter ”fjärde väggen” och riktar blicken rakt in i kameran, mot oss som åskådare. Godard tycke så mycket om det filmslutet att han snodde det rakt av till båda de två filmer som etablerade honom som världens mest omtalade filmskapare. I den epokgörande debuten Till sista andetaget är det Jean Seberg som möter åskådarens blick i sista bilden, och i oförglömliga Leva sitt liv är det Anna Karina som gör precis samma sak.

Offret (Andrej Tarkovskij, 1986)
Andrej Tarkovskij var Ingmar Bergmans beundrade varandra djupt. Båda har vid flera tillfällen pekat ut den andre som sin favoritregissör. I självbiografin ”Laterna Magica” skrev Bergman: ”När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara?”. Tarkovskijs beundran för Bergman var så stor att han ville spela in sin sista film på Fårö, men eftersom han var sovjetisk medborgare och det låg en militärbas i Fårösund fick han hålla tillgodo med Närsholmen på sydöstra Gotland – och typ alla Bergmans medarbetare. Sven Nykvist fotograferade Offret, Anna Asp gjorde scenografin och mästarens son Daniel Bergman var regiassistent. Men Bergman besökte aldrig inspelningen av Offret, trots att han räknade ut at det bara hade tagit honom 20 minuter med hans röda jeep. Istället träffades giganterna helt kort i Stockholm, när Tarkovskij just skulle lämna Sverige. Mötet gjorde den ryske regissören besviken. Ett par dagar senare skrev han i sin dagbok: ”Jag har helt slutat att uppskatta Bergman och Nykvist i hans filmer.” 

Återkomsten (Andrej Zvjagintsev, 2003)
Efter Tarkovskijs död har Andrej Zvjagintsev tagit över positionen som Rysslands främsta filmskapare, och precis som sin namne är Andrej den yngre djupt influerad av Bergman, vilket inte minst märks i hans debutfilm, guldlejonvinnaren Återkomsten. Zvjagintsev hade redan som 18-åring gråtit till Höstsonaten på en filmklubb i Novosibirsk i Sibirien, men relationen fördjupades när Tarkovskij undervisade om Bergman som ett av de tre B:na (de andra var Bunuel och Bresson) när Zvjagintsev gick på filmskolan i Moskva. I samband med att han som juryordförande delade ut The Ingmar Bergman International Debut Award till Kristina Grozevas och Petar Valchanovs The Lesson under Göteborg Film Festival 2015, talade han mycket om sin relation till Bergman. Bland annat om hur han ville göra en remake på Scener ur ett äktenskap för rysk tv, men aldrig lyckades lösa rättigheterna. Det slutade med att han formade om projektet till långfilmen Saknaden som kom ett par år efter hans besök i Göteborg.

Vinterdvala (Nuri Bilge Ceylan, 2014)
Efter att han vann guldpalmen i Cannes för Vinterdvala, talade den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan mycket om sin beundran för Ingmar Bergman, och det märks också i filmen. De äktenskapliga bråken mellan Aydin och Nihal bär omisskännliga spår av de parkonflikter som löper genom Bergmans filmografi och kanske når sin fulländning i Scener ur ett äktenskap, som Ceylan såg i Istanbul som tonåring. 

The Salesman (Asghar Farhadi, 2016)
Ashgar Farhadi och Ingmar Bergman är två av de regissörer som har vunnit Oscar för bästa utländska film mer än en gång (de andra är Fellini, de Sica, Kurosawa och den franska doldisen René Clément). Farhadi har vid flera tillfällen uttryckt sin beundran för Bergman, och i The Salesman låter han en Skammmen-affisch stå lutad mot väggen i Emads och Ranas övergivna sovrum. I The Salesman fortsätter Farhadi också den diskussion om konstnärens roll i samhället som finns i Skammen.