Jean-Luc Godard radikaliseras i realtid i Richard Mordaunts fascinerande dokumentär om inspelningen av Godards The Rolling Stones-film Sympathy for the Devil.

Den 29 november 1968 stormar Jean-Luc Godard ut från premiären av sin nya film, ger sin producent en knytnäve och skriker till publiken att de alla är fascister innan han lämnar biografen, rasande över att producenten klippt om slutet på hans film. Producenterna trodde att de hade låtit Godard spela in en dokumentär om The Rolling Stones, men när de såg det färdiga resultatet insåg de att Godard snarare gjort en film om Black Panther-rörelsen, korsklippt med surrealistiska scener med Anne Wiazemsky i naturen och en voice-over som läser en lång monolog om marxism.

Efter 17 långfilmer på 8 år hade Godard tappat intresset för sina publikt framgångsrika komedier och dramer, och istället börjat intressera sig för ett mer politiskt filmskapande, Sympathy for the Devil skulle kunna ses som den första av hans verkligt radikala filmer innan han gav sig in i den experimentella Dziga Vertov-eran. Dokumentärfilmaren Richard Mordaunt fick följa det mytomspunna arbetet med Sympathy for the Devil bakom kulisserna, fångade Godards regi, intervjuade honom om hans filosofi och politiska idéer mellan inspelningarna, och tecknar i Voices ett unikt porträtt av den franska filmens kanske viktigaste filmskapare under en avgörande brytningstid i hans liv.

Olle Agebro